Hva om.....

Har ikke spurt noen eller tenkt nevneverdig over det, men både jeg og mannen min har en fantastisk familie som helt sikkert ville tatt vare på barna våre på beste måte om vi skulle falle fra. Jeg ville ikke nølt et sekund selv med å tilby meg hvis noen av mine nære hadde blitt foreldreløse...
 
Ja, detta har jag tänkt igenom. Ganska tidigt i min graviditet med min son så frågade jag min bror som är 4 år äldre än mig om han ville bli fadder åt vårt barn. Detta ville han gärna och han blev otroligt tacksam för det förtroendet vi gav honom. För mig är en fadder inte bara en person som ska finnas till under barnets uppväxt, för mig är det helt naturligt att om olyckan skulle vara framme och det skulle hända mig och min sambo något så har vår son en fadder som skulle ta emot honom med öppna armar och älska honom lika mycket som vi gör. Det känns som rätt val att min bror tar över ansvaret eftersom han har fast jobb, ordnad ekonomi och ett fint hus alldeles i närheten av mina föräldrars hus. Något som också betyder mycket för mig är att min bror med sambo väntar sitt första barn till sommaren, vilket innebär att vår son skulle få växa upp med en jämnårig kusin, något som kan kompensera för de syskon han än så länge inte har. Men viktigast av allt är att jag vet att min bror och även hans sambo skulle behandla Oliver som sitt eget barn och lära honom rätt och fel och älska honom så länge de lever.
 
Vi kommer til å skrive viljeserklæring. Mye pga min eldstedatter ikke har noen far, og både jeg og mannen vil at hvis det skjer noe med meg, så skal ikke hun splittes fra ham og de andre ungene. Hvem vi vil skal ha ungene hvis vi faller fra, er noe usikkert. Man kan ikke bare gå ut fra at det skal gå greit med ungene bare fordi man har mange egnede kandidater. En venninne av meg som ble foreldreløs holdt på å bli sendt i fosterhjem på en annen kant av landet. Familien måtte slåss for å få ha henne, selv om hun allerede bodde i fosterhjem hos familie. Ting kan skje.. 
 
mange som tror det er automatikk i hvem som skal "få" barna om foreldrene faller fra her gitt...
er man fadder eller gudmor har man ingen rettigheter til å overta omsorgen..

det er barnevern og tingrett som avgjør det spørsmålet - utfra hvem som faktisk søker om omsorgen for barna.

Og til dere som har en fraværende barnefar - det er heller ingen automatikk i at han får omsorgen. Igjen - de som ønsker å overta omsorg for barna etter foreldrenes bortgang må søke om det. Så er det opp til de ette instanser å avgjøre spørsmålet. Har man skrevet en viljeserklæring så skal denne tas med i beregningen, men det er ikke gitt at det blir som man vil.
 
Ja dette tenkte vi på da første bebisen lå i magen min[:)]
Vi har mistet familiemedlemmer tidligere, og temaet døden er ikke skummelt for oss..tvert i mot er det et tema som flere bør snakke om. Det hadde vært trist om det skulle skje noe med oss foreldrene, men det er en trygghet å vite at familiemedlemmene slipper å måtte ordne opp i samvær med barna når de sørger. Og ikke minst er det en trygghet å vite at vi er med på å bestemme det beste for barna våre hvis det skulle skje oss noe.
Min kjære bror blir forsørger for barna våre av flere grunner:
1) trygghet, begge barna er trygge på han og samboeren hans.
2)økonomi, vi vet at de ikke vil slite økonomisk hvis de må ta til seg barna våre
3)alder, det er greit å overlate barna til onkel i stedet for besteforeldrene pga alderen er mer lik vår egen.

Må selvfølgelig tilføye at vi ikke tror det kommer til å skje oss noe, vi er friske og lever et fornuftig liv. Men man kan aldri si aldri.
 
Ja.. Vi er enige om at min søster og svoger skal ha henne hvis noe skjer med oss. Det har vi snakket med de om og resten av familien også. Det er de som kan tilby henne mest mulig "normal" hverdag, med en kjernefamilie, god økonomi og masse engasjament! Regner med at resten av familien ville stått tett på sidelinjen og hjulpet til!
Vi har snakket med de fleste foreldre og søsken om dette, så de er klar over våre ønsker. Og regner med og håper de respekterer dette selvom vi ikke har testamentet. Søsteren min og svogeren min har hvertfall sagt ja til dette...

Hvis bare en av oss forsvinner, blir det jo selvsagt den andre som sitter med omsorgen, med god hjelp fra nær familie[:)]
 
Oi. Det har jeg rett og slett ikke tenkt på. Har jo tenkt på muligheten for at pappaen ELLER jeg kan dø, men ikke at vi begge kan gjøre det samtidig.

Og jeg vet jammen ikke hvem jeg ville gitt ansvaret til. På en måte er det fleste i familien egnet, de er bra folk med varme hjerter. På en annen måte er det vel ingen av dem jeg ville gitt ansvaret til. De gjør ting annerledes enn oss og tar valg jeg er uenig i.

Svigers er i eldste laget og har allerede altfor mye ansvar for et av sine andre barnebarn. Svigerinna mi er syk og har ikke det nødvendige overskuddet. Faren min har oppdratt fire barn, og anser seg som ferdig med det. Dessuten er han fryktelig upedagogisk. Søstera mi er flink med barn, men har et mye mer avslappet forhold til alkohol, røyk, stadig nye kjærester og barneoppdragelse enn meg, og mammaen min røyker hele tida.

Men kanskje søstera eller mammaen min hvis jeg måtte velge??????????? [8|]
 
You must log in or register to reply here.
Back
Topp