November
Andre møte med forumet
Det är ett väldigt känsligt tema för mig det här. Jag har sedan jag var liten drömt om att få barn, drömt och sett för mig hur det skulle vara. Men nu har det sig så att det blev inte som jag drömt om.
Jag ska försöka skriva lite mer runt detta så det kanske är lite lättare att förstå.
För ett tag sedan åkte jag till läkaren och blev sedan skickad vidare till gyn.specialist pga att jag har helt extrema smärtor när jag har mens. På undersökningen fick jag besked om att jag har endometrios. Det var ett MYCKET tungt besked för mig att få och jag kände en stor sorg över tanken på att jag kanske aldrig kommer kunna få barn/bli gravid.
Men oj, nu är jag gravid! Det var absolut inte planlagt eller i tanken att det kunde ske, men det lilla busfröet är mer än välkommen
Jag kunde inte tro det de första testerna jag tog, tänkte det kanske var fel på testerna men nu vet jag att det inte kan vara fel på alla tester jag tagit och att jag har ett älskat litet mirakelfrö i magen.
Saken är bara den att jag kommer bli ensam mamma och det skrämmer mig så till de grader.
Jag är fylld av lycka, glädje och skräck på samma gång. Jag har en miljon tankar och det är inte att sticka under en stol med att jag tycker att det är så sårt att läsa om er andra som har en bättre halvdel som är en del av allt och som kommer följa med på äventyret, vara ett stöd och en att dela ting med.
Tanken på att jag inte kommer ha någon att dela, berätta, skryta av bebis till och allt det där med gör mig så ledsen och jag känner mig extremt sårbar just nu.
Hmmm... vet inte helt vart jag vill med denna tråden, kanske bara behövde få ut lite av det jag tänker och känner.
Kanske är det fler än jag här som är i samma situation?
Jag ska försöka skriva lite mer runt detta så det kanske är lite lättare att förstå.
För ett tag sedan åkte jag till läkaren och blev sedan skickad vidare till gyn.specialist pga att jag har helt extrema smärtor när jag har mens. På undersökningen fick jag besked om att jag har endometrios. Det var ett MYCKET tungt besked för mig att få och jag kände en stor sorg över tanken på att jag kanske aldrig kommer kunna få barn/bli gravid.
Men oj, nu är jag gravid! Det var absolut inte planlagt eller i tanken att det kunde ske, men det lilla busfröet är mer än välkommen
Jag kunde inte tro det de första testerna jag tog, tänkte det kanske var fel på testerna men nu vet jag att det inte kan vara fel på alla tester jag tagit och att jag har ett älskat litet mirakelfrö i magen. Saken är bara den att jag kommer bli ensam mamma och det skrämmer mig så till de grader.
Jag är fylld av lycka, glädje och skräck på samma gång. Jag har en miljon tankar och det är inte att sticka under en stol med att jag tycker att det är så sårt att läsa om er andra som har en bättre halvdel som är en del av allt och som kommer följa med på äventyret, vara ett stöd och en att dela ting med.
Tanken på att jag inte kommer ha någon att dela, berätta, skryta av bebis till och allt det där med gör mig så ledsen och jag känner mig extremt sårbar just nu.
Hmmm... vet inte helt vart jag vill med denna tråden, kanske bara behövde få ut lite av det jag tänker och känner.
Kanske är det fler än jag här som är i samma situation?
